Vi ses i nangijala,
Tittar in för att skriva att jag tänker på dig varje varje dag även om bloggen är tyst.
Jag klarar knappt av att öppna bloggen och skriva det är för tungt..
Jag saknar dig så otroligt mycket och DU fattas.
Jag håller mig sysselsatt nästan hela tiden, jag vill knappt vara själv.
Så fort de blir helt tyst börjar tanka snurra.
Gråter ofta i bilen påväg hem från nattjobbet..Då det är tidigmorgon och helt tyst. Då börjar jag tänka mer och mer.
Jag är rädd för att köra bil, det är värre än va det var innan, ibland börjar jag skaka när jag kliver ur bilen för jag har spänt mig så mycket under resan. Och jag tänker på dig då allt från olyckan,till minnen, ja allt..
Det är tungt att jobba på sjukhuset också, jag hatar när jag måste gå till akuten med patienter.
De blir som en sten i mig, jag vet itne varför för jag var inte vid sjukhuset när du var där.
Men jag tänker och undrar hur allt var.
Jag vill bara du ska veta att du alltid kommer fattas i mitt liv, det har aldrig funnits någon som du.
Världens bästa vän - vi ses i nangijala
